Det var alltså 30 år sedan….
Samtal med Åke Bergman på Evelund.
När vi sätter oss ner för att tala minnen från Snäckevarps födelse hakar vi på där Runar Skebäck slutade.
Åke Jansson hade alltså köpt hela halvön. Säljare av Snäckevarps gård var sterbhuset Söderström. Arrendatorn, Göte Aronsson, fortsatte arbeta som tillsyningsman under uppbyggnaden av villaområdet. Hur mycket av översiktsplaneringen av området, som Åke Jansson föranstaltade om är Åke B osäker på, men han sålde koncept och mark oexploaterad till det stora fastighetsföretaget Hufvudstaden i Stockholm.
Hufvudstadens engagemang
Hufvudstaden engagerade som totalarkitekt Gunnar Gräslund. Gräslund tillhörde Gräsmarösläkten och hade därmed en naturlig insikt i skärgårdsmiljön som återspeglades i hans översiktsplan.
Åke B har stor aktning för honom och illustrerar detta med två arkitektoniska grundprinciper:
- Alla vägar med grindutfarter är radiella återvändsgator
utom Norrtorpsvägen. Därigenom förhindras störande rundkörning.
Det är ju intressant att det är just Norrtorpsvägen vi i
senare tid hastighetsbegränsat till 30km sommartid.
- Endast ett litet fåtal strandtomter tilläts. Detta för
att bevara orörd kustlinje och strandsiluett.
Denna senare princip stämmer ju väl med senare tiders miljömedvetenhet.
Detta skapade, som man kan förstå ganska affekterade köpeförhandlingar
eftersom det var många som ville ha sin egen lilla sjöutsikt
från verandan..
När vi i dag passerar runt vår halvö från vattnet
ser man en ganska så orörd strandlinje bruten av något
båthus i gammal stil. Linjen är mindre påverkad än
Fyrbacken trots att Snäckevarp rymmer många villor.
Gunnar Gräslund fick alltså arkitektansvaret och det var Vägbolaget, som fick entrepenaden att dra fram vägar, VA-ledningar och el. Vi skördar i dag frukterna av att Hufvudstaden gjorde en så grundlig områdesplanering att man har samma avloppssystem som i stan och eget reningsverk. Det är många fritidsområden, som fastnar i utvecklingen mot premanentboende just på att avloppsreningen inte uppfyller dagens krav. I vårt område är det tvärt om vi som utökar servicen genom att Eköns Camping nu kan anslutas.
Omdaningen
Det är genom Vägbolaget, som Åke B kommer in i bilden.
Åke och hans fru hade en tid tidigare köpt Evelund och det visade
sig innebära så mycket jobb med att rusta de gamla byggnaderna,
att Åke slutade som textilresande. Han byggde upp en ekologisk tillvaro
på Evelund med hästar, kalkoner och andra husdjur medan frun
fortsatte sin affär i Norrköping.
Så småningom blev detta för ensligt, och Åke sökte
tillskottsjobb i snäckevarpsprojektet främst för att träffa
folk. Det blev att gräva kabelgravar för Vägbolaget som AK-arbetare
och det är mängder av gamla gärdesgårdar, som han tagit
ner för att bereda plats. I dag är det frågan om det omvända.
När Vägbolaget drog vidare efter välförrättat värv
och Hufvudstaden skulle omsätta investeringen i tomtförsäljning
insåg man Åkes värde som fd försäljare och boende
vid områdesgränsen med ambitionen att ha ett tillskottsarbete.
Åke fick uppdraget att i kommision sälja de 350 tomterna.
Drömmar om kustboende blir verklighet
Huvudkontoret skötte reklamen och det bestod säkert i annonser i stockholmstidningarna. Det var därför mest stockholmare som kom för att se på tomter, men många av dom som köpte bodde närmare.
Tomtpriserna varierade kraftigt beroende på bedömt lägesvärde. Den dyraste sjötomten kostade 100 000 medan de billigaste slättomterna kostade 15 000. Det var som tidigare nämnts en stor irritation över, att Gräslund gett så få tomter strandrätt, men Hufvudstaden var ståndaktiga. Det är bara fyra av över 300 som är sjötomter. Var det Sone Wennerby som tecknade första tomten? I varje fall var Wennerby's de första sjötomtinnehavarna i Samfälligheten.
Åke får tänka till när jag frågar vem som byggde poolen och andra gemensamhetsanläggningar. Det var inte Vägbolaget utan detta gjorde nog Hufvudstaden själv med hjälp av lokala entrepenörer per objekt.
Själv målade Åke poolens väggar med giftfärg med de hälsorisker det på den tiden innebar. Stegvis antog Snäckevarp den form det har i dag. Det sista stora objektet var väl Fyrfjärdsmarinan, men det tarvar sin egen historia.
Hufvudstaden var en utmärkt exploatör även om Snäckevarp måste ha setts som ett udda engagemang uppe i Stockholm, och när man efter att Åke omkring 1977 sålt de sista tomterna överlät man området på vår Samfällighet för en krona(?). Därmed gav man oss en förnämlig start.
Sveriges golfbanor rankas i en jämförelse där vägningsfaktorerna inte bara täcker själva banan utan även sådant som restaurangmöjligheter, transport, omklädning etc. Skulle samma totalvägning förekomma i jämförelse av för totalplanerade fritidsbebyggelser är det Åkes och min uppfattning att Snäckevarp skulle ligga i topp. Stora tomter, fullständiga servicesystem (utom bredband), hög propotion gemensamhetsyta/tomt, uppvärmd pool, badstrand, jollekaj, en båtplats pr fastighet, närbelägen golfbana, gemensamma fiskevatten etc.
En av frukterna av den gedigna planeringen är att vi har så stort inslag av permanentboende - c:a 100 - i vår samfällighet. Utan service som i tättbebygda samhällen skulle inte så många välja den relativa ensligheten.
Jag kastar ut utmaningen till våra medlemmar:
-Finns det något grupplanserat villaområde, som du anser får
högre total-poäng än Snäckevarp? Låt höra,
så kanske vi besöker värderar och jämför.
I vaje fall är vi nog alla eniga om, att Åke Jansson gjorde rätt
i sak, när han slog ihop de tre gårdarna på halvön
för att forma vårt område.
Vad hade Gryt varit i dag utan Snäckevarp?